Tänkvärt.. Eller?
Alla dessa motton, citat, visdomsord. Det rådet vi önskat vi fått av vår mamma eller farfar och sedan kunna ta kunskap och kloka beslut genom de där så väl genomtänkta orden. Det rådet som ingen av oss någonsin fick.
Jag läste en intervju av Mark Levengood i tidningen idag. Hans motto hade han fått av sin farmor.
"Om man inga trosor har ska man inte stå på huvudet"
Vad nu Mark skulle med det mottot till kan man ju fråga sig, kanske hade han kjol som barn?
Nu är det så att jag kommit på att jag har fått mitt visdomsord eller motto. Jag trodde ju att jag inte hade fått något. Men visst fan har jag det. Inte kan jag citera det där visomsordet jag fick, men jag kan sammanfatta det.
Och jag fick det på pendeltåget.
Det är inte var dag jag sitter på det tåget, men nu satt jag där med min vän som bor längs pendeln, och en kille i röd tröja, runt 20 kommer och sätter sig brevid oss. Först tyst. Sen langar han den klassiska kommentaren angående min ljusblåa klocka. "Fan va snygg, var har du köpt den?" Tar upp sitt glossiga modemagasin för män och bläddrar upp en sida med vita badbyxor. "Den skulle ju matcha jättebra till dom här tillexempel!" och pekar entusiastiskt i tidningen. Jag och min vän tittar lite förundrat på varandra, men fortsätter småprata med honom.
Han börjar mala på om allt mellan himmel och jord, att man bara lever en gång, om någon av oss var pårökta och vad som skulle hända då och om att prata med främlingar på tåget. Vi svarar enstavigt.
Och plötsligt inser jag att han sitter och predikar för allt jag själv tror på. Det livsmotto jag tyckte jag hade. Fånga dagen, Carpe Diem i allmänhet, börja prata med en främling på tåget i synnerhet. Jag planerar för mycket för framtiden för att kunna fånga dagen, och jag blir för nervös av att börja prata med en främling på tåget..
Sedan säger den här killen, eller ska vi säga mannen, den sak som jag tänkt på mest.
Hur man alltid ska säga hejdå till en person som om det vore hans eller hennes sista dag i livet. Eller din sista dag i livet. Att aldrig ha något osagt sinsimellan, så om nu den här personen dör imorgon ska du slippa ångra något.
Vad vinner man på att göra motsatsen, sa killen.
Å visst fasen har jag försökt börja vara sådär - inte överdriven, till en början i alla fall, men inte heller så att jag ångrar något.
Jag vet inte varför det skapade djupast märken hos mig, och jag vet inte vad han, killen, heter och jag kommer troligtvis aldrig träffa honom igen.
Varför?
Jag var för feg för att inleda en djupare disskusion med honom.
Fånga dagen, no shit, men hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta fångar den pantade blondinen med extensions och "Carpe Diem" gaddat både i pannan och i nacken, dagen?
Varför då? För att vi är fega. Inte bara svennar, alla är fega. Utom dom som verkligen gör det. Fångar dagen. Som killen i den röda tröjan.
Men vad trodde jag och min vän om den där killen i den röda tröjan då?
Jo, att han inte var riktigt frisk i huvudet såklart.
Fullvärdig förklaring för oss fega som stöter på en männsika som fångar dagen.
Varför inte liksom?
Jag läste en intervju av Mark Levengood i tidningen idag. Hans motto hade han fått av sin farmor.
"Om man inga trosor har ska man inte stå på huvudet"
Vad nu Mark skulle med det mottot till kan man ju fråga sig, kanske hade han kjol som barn?
Nu är det så att jag kommit på att jag har fått mitt visdomsord eller motto. Jag trodde ju att jag inte hade fått något. Men visst fan har jag det. Inte kan jag citera det där visomsordet jag fick, men jag kan sammanfatta det.
Och jag fick det på pendeltåget.
Det är inte var dag jag sitter på det tåget, men nu satt jag där med min vän som bor längs pendeln, och en kille i röd tröja, runt 20 kommer och sätter sig brevid oss. Först tyst. Sen langar han den klassiska kommentaren angående min ljusblåa klocka. "Fan va snygg, var har du köpt den?" Tar upp sitt glossiga modemagasin för män och bläddrar upp en sida med vita badbyxor. "Den skulle ju matcha jättebra till dom här tillexempel!" och pekar entusiastiskt i tidningen. Jag och min vän tittar lite förundrat på varandra, men fortsätter småprata med honom.
Han börjar mala på om allt mellan himmel och jord, att man bara lever en gång, om någon av oss var pårökta och vad som skulle hända då och om att prata med främlingar på tåget. Vi svarar enstavigt.
Och plötsligt inser jag att han sitter och predikar för allt jag själv tror på. Det livsmotto jag tyckte jag hade. Fånga dagen, Carpe Diem i allmänhet, börja prata med en främling på tåget i synnerhet. Jag planerar för mycket för framtiden för att kunna fånga dagen, och jag blir för nervös av att börja prata med en främling på tåget..
Sedan säger den här killen, eller ska vi säga mannen, den sak som jag tänkt på mest.
Hur man alltid ska säga hejdå till en person som om det vore hans eller hennes sista dag i livet. Eller din sista dag i livet. Att aldrig ha något osagt sinsimellan, så om nu den här personen dör imorgon ska du slippa ångra något.
Vad vinner man på att göra motsatsen, sa killen.
Å visst fasen har jag försökt börja vara sådär - inte överdriven, till en början i alla fall, men inte heller så att jag ångrar något.
Jag vet inte varför det skapade djupast märken hos mig, och jag vet inte vad han, killen, heter och jag kommer troligtvis aldrig träffa honom igen.
Varför?
Jag var för feg för att inleda en djupare disskusion med honom.
Fånga dagen, no shit, men hur ofta gör man det egentligen? Hur ofta fångar den pantade blondinen med extensions och "Carpe Diem" gaddat både i pannan och i nacken, dagen?
Varför då? För att vi är fega. Inte bara svennar, alla är fega. Utom dom som verkligen gör det. Fångar dagen. Som killen i den röda tröjan.
Men vad trodde jag och min vän om den där killen i den röda tröjan då?
Jo, att han inte var riktigt frisk i huvudet såklart.
Fullvärdig förklaring för oss fega som stöter på en männsika som fångar dagen.
Varför inte liksom?
